Trämålning

+

RIDDAREN: Vem är du?
DÖDEN: Jag är Döden.
RIDDAREN: Kommer du för att hämta mig?
DÖDEN: Jag har redan länge gått vid din sida.
RIDDAREN: Det vet jag.
DÖDEN: Är du beredd?
RIDDAREN: Min kropp är rädd, inte jag själv.
[DÖDEN: Nåja, det är ju ingenting att skämmas över.]

Riddaren har rest sig upp, han fryser. Döden öppnar sin kappa för att lägga den kring Riddarens axlar.

RIDDAREN: Vänta ett ögonblick.
DÖDEN: Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.
RIDDAREN: Du spelar ju schack, inte sant?

En glimt av intresse tänds i Dödens ögon.

DÖDEN: Hur vet du det?
RIDDAREN: Åh, jag har ju sett det på målningar och hört det i visorna.
DÖDEN: Ja, jag är verkligen en ganska skicklig schackspelare.
RIDDAREN: Du kan ändå inte vara skickligare än jag.

Han letar i sin stora påse som han haft bredvid sig och tar fram ett litet schackspel, sätter försiktigt ner det och börjar ställa upp pjäserna.

DÖDEN: Varför vill du spela schack med mig?
RIDDAREN: Det är min sak.
DÖDEN: Det har du rätt i.
RIDDAREN: Villkoret är att jag får leva så länge jag står dig emot. Spelar jag dig matt, friar du mig. [Är vi överens?]

Riddaren räcker fram sina båda händer mot Döden, som ser på honom med ett plötsligt leende. Döden pekar. Riddaren öppnar handen. Där ligger en svart bonde.

RIDDAREN: Du fick svart!
DÖDEN: Det passar ju bäst så. Inte sant?

[In: Det Sjunde Inseglet (1957), Ingmar Bergman (1918 - 2007)]